elefantflickan

Månadens medarbetare: Jerry Engström

Jerry är hårdrockare, skulle man kunna säga. Men det har han inte alltid varit. Det var inte förän i åttonde klass han började bana in på den långa heavymetalstig han idag vandrar på. Dessförinnan var Jerry hiphopare. Han lyssnade på Petter, hade stora baggypants och hade lagt till en lätt brytning på svenskan. Ung och förvirrad helt enkelt.

I Jerrys paralellklass gick en kille vid namn George. Jerry och George kom inte riktigt överens trots att de hade gemensamma vänner. Som i så många andra fall var det konsten som knöt samman de båda unga männen. På en bildlektion kom de i samförsånd som för Jerrys del skulle komma att bli livsavgörande. George bestämde sig för att en människa med Jerrys estetiska talanger inte kunde vara så bedrövlig ändå. Han beslöt sig för att bjuda hem den unge Jerry på datorspel. På Georges hormonstinna pojkrum nådde så de första tonerna av tysk powermetal Jerrys öron. Förändringen var ett faktum. Det skulle komma att dröja ca tre år innan den yttre förvandligen fullbordades, men i 2:a ring på gymnasiet kunde man ofta se Jerry iförd hårdrocks t-shirtar som han införskaffade på diverse spelningar, och håret på Jerrys huvud hade börjat vinna längd. Precis som de flesta andra som ser tjustningen i ett gitarrsolo kände Jerry ett behov av att bemästra detta instrument. Han fick låna en rödmetallic fenderkopia av sin äldre bror Emil. Emil hadesedan länge gett upp drömmen om rock’n roll-livet.

Det första ackordet Jerry någonsin tog på en elektrisk gitarr var på Jerrys första bands första rep. En man vid namn Andreas hade bjudit in Jerry till att delta i denna ensemble. Med undantag för batteristen, var hela gruppen tämligen obevandrad i det praktiska skapandet av musik. Mer passande blev då bandnamnet Hatedead. Det pubertala bandnamnet bytter relativt kvickt ut mot det lite mognare alternativet ”Remain”, och de unga förmågorna anammade en del musikteoretiska färdigheter. Initiativtagaren Andreas kickades ur bandet, på ett oerhört omoraliskt och smutsigt manér som ej behöver ordas mer om, och in i bandet kom istället Jonas som tog roller som sångare/gitarrist. Jonas spelar idag i sleaze-rockbandet Hellshake som jag själv med belåten min har haft nöjet att uppleva på pub Anchor. Basisten i Hellshake hade cowboyboots med flames.

Vår käre Jerry har sedan Remains dagar vart med om en hel jävla del och spelar idag framgångsrikt i trash/metal/hardcorebandet Pray for Locust, som i sommras släppte sin debutplatta, Swarm. Denna milstolpe i svensk musikhistoria mottogs med stående ovationer i såväl erkända tidningar som på musiksajter och hårdrocksforum. Den 1:a december kan du se Pray for Locust och vår egen Jerry på Debaser slussen. Vem fan vill INTE gå!?!?!

 

En sanning med modifikation, återberättad av yours truly.