elefantflickan

Jag är tacksam över att jag inte var en av alla miljarder männsikor som väntade på ersättningsbussar till norsborg idag.

Jag är tacksam över att jag fick whisky i julklapp av min lillebror så jag kunde bjuda över en vän på ett glas trots att jag har noll kronor på kontot.

Jag är tacksam över att jag har fina vänner som inspirerar mig och bjuder på öl när jag har noll kronor på kontot.

Jag är tacksam över att jag inte lider av någon form av allvarlig social fobi.

Jag är tacksam över att människor engagerar sig och spelar bra musik på en tisdagskväll.

Jag är tacksam över att ha en karl i huset som kan visa exakt hur man spelar låten jag har i huvet när jag kommer hem efter bara lite nynnande.

På allas våran husguds wikipedias hemsida står det "En vanlig tacksamhetsgest är applåden, så jag skulle vilja applådera livet!

Smart att vakna och inse att den andra jag har under helgen lyckats med konststycket att försnilla alla våra likvida medel. Smart att det är istid INNE i lägenheten. Smart att sätta på sig mammas gamla långkalsonger som lägger sig som en knöglig seglarduk under jeansen. Smart att doppa en filt i min vaniljyoghurt.

Konstigt nog blev jag räddad av det som alla andra dör på.
Iofs först tio timmar efter yoghurtincidenten, men bra ändå.  726:an från jobbet åker uppskattningsvis 200 meter på 30 minuter och får radioanrop att Liljeholmsbron får hjärt/lungräddning. Jag har överläggning med mig själv om man skulle kunna gå över årstabron utan att verkligen förfrysa sig. Det går nog fan inte. Damen i fråga tar hur som helst sitt pick och pack och börjar vandra. I början kände jag mig som alla farmödrars mödrar som gick hem från skolan flera kilometer i bitande kyla. Men sen insåg jag att det iaf var plogat.  Det var konstigt att spatsera nästan helt solokvist på årstabron men fridfullt ändå. Man fick ju tid att tänka på livet.






När jag gick där och såg döden i vitögat som bäst kom ju såklart nån jävla asket som var ute och joggade, frivilligt.