elefantflickan

Månadens medarbetare: Jerry Engström

Jerry är hårdrockare, skulle man kunna säga. Men det har han inte alltid varit. Det var inte förän i åttonde klass han började bana in på den långa heavymetalstig han idag vandrar på. Dessförinnan var Jerry hiphopare. Han lyssnade på Petter, hade stora baggypants och hade lagt till en lätt brytning på svenskan. Ung och förvirrad helt enkelt.

I Jerrys paralellklass gick en kille vid namn George. Jerry och George kom inte riktigt överens trots att de hade gemensamma vänner. Som i så många andra fall var det konsten som knöt samman de båda unga männen. På en bildlektion kom de i samförsånd som för Jerrys del skulle komma att bli livsavgörande. George bestämde sig för att en människa med Jerrys estetiska talanger inte kunde vara så bedrövlig ändå. Han beslöt sig för att bjuda hem den unge Jerry på datorspel. På Georges hormonstinna pojkrum nådde så de första tonerna av tysk powermetal Jerrys öron. Förändringen var ett faktum. Det skulle komma att dröja ca tre år innan den yttre förvandligen fullbordades, men i 2:a ring på gymnasiet kunde man ofta se Jerry iförd hårdrocks t-shirtar som han införskaffade på diverse spelningar, och håret på Jerrys huvud hade börjat vinna längd. Precis som de flesta andra som ser tjustningen i ett gitarrsolo kände Jerry ett behov av att bemästra detta instrument. Han fick låna en rödmetallic fenderkopia av sin äldre bror Emil. Emil hadesedan länge gett upp drömmen om rock’n roll-livet.

Det första ackordet Jerry någonsin tog på en elektrisk gitarr var på Jerrys första bands första rep. En man vid namn Andreas hade bjudit in Jerry till att delta i denna ensemble. Med undantag för batteristen, var hela gruppen tämligen obevandrad i det praktiska skapandet av musik. Mer passande blev då bandnamnet Hatedead. Det pubertala bandnamnet bytter relativt kvickt ut mot det lite mognare alternativet ”Remain”, och de unga förmågorna anammade en del musikteoretiska färdigheter. Initiativtagaren Andreas kickades ur bandet, på ett oerhört omoraliskt och smutsigt manér som ej behöver ordas mer om, och in i bandet kom istället Jonas som tog roller som sångare/gitarrist. Jonas spelar idag i sleaze-rockbandet Hellshake som jag själv med belåten min har haft nöjet att uppleva på pub Anchor. Basisten i Hellshake hade cowboyboots med flames.

Vår käre Jerry har sedan Remains dagar vart med om en hel jävla del och spelar idag framgångsrikt i trash/metal/hardcorebandet Pray for Locust, som i sommras släppte sin debutplatta, Swarm. Denna milstolpe i svensk musikhistoria mottogs med stående ovationer i såväl erkända tidningar som på musiksajter och hårdrocksforum. Den 1:a december kan du se Pray for Locust och vår egen Jerry på Debaser slussen. Vem fan vill INTE gå!?!?!

 

En sanning med modifikation, återberättad av yours truly.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad är det som händer mellan mina ögonbryn? Försöker dom förenas och omfamna varandra i en dans? Måste nog låta bli och plocka på ett tag och undersöka varthän det leder? Jag kanske kan starta nån slags unibrow-trend i stockholm? Nu är det hett med monobrynet!






Jag har ju tunga namn som Frida Kahlo att luta mig tillbaka på.

Fick världens finaste present av Jange idag, så här är en bild till henne som jag vet att hon kommer gilla. Så länge, tills jag kommer på en bra tillbakakaka.

Bilden hittade jag för längesen på http://www.neetmagazine.com/

Absolut Vodka gör en Liselotte Watkins-Vodka!
Vodkan lanserades tydligen i Paris med konstsim.

Under arbete. På post-it.

Maria och Linus fotade mig förra söndagen, här är resultatet.

Maria
&
Linus

Freja bjöd i fredags på vin i sin butik Madame Grann. Hon hade det så himla fint och alla kläder och prylar var i jättefint skick men ändå inte alls dyrt. Överallt fanns fina stilleben uppdukade så man ville ju flytta in och bo i butiken. På Aprilgatan 6 i midsommarkransen återfinns detta smultronställe.





I lördags fyllde tydligen tunnelbanan 60 bast så jag fick en fet t-shirt med tub-kartan på.







Äntligen orkat fixa en välbehövlig skylt som ni ser ovan. Har även idag gjort det bästa. Jag fick följa med till musteriet på Äppelfabriken och musta äpplen. Det vill man göra, så alla som har äpplen och kan fixa en bil borde åka dit och musta! Man blev expedierad av en kille som måste vart den största äppelnörden jag någonsin skådat. Han undersökte folks äpplen och försökte ge besked om vilken sort det var. Kollade på pinnen, på form och storlek, på kärnornas form och i vissa fall slutligen på smaken. Han gav folk tips om när äpplena var som godast och beklagade sig lite över att han inte visste vad han skulle ta sig till när mustsäsongen var över. Jag blev så inspirerad och förtjust över hans passion för äpplen så jag nästan ville starta äppelfarm och musteri själv.

Jag har haft så roligt med dig. Lova att vi tar varandra till Barca (eller någon annan skön stans) i år igen när vi inte orkar med snön. En sån som du som inte säger nej och lite plusgrader mitt i vintern känns som att sila våren rakt in i en ven. Du ska vara sugen på ost i flera dagar trots att vi äter flera kilo.

På bussen idag satt jag brevid en ung man som var helt klädd i blått. Han hade ljusblåa jeans, en ljusblå jeansjacka och under den en blåvit kofta. Han hade till och med en väska som var vit och blå. Jag var klädd i mörkblått och svart. Då tänkte jag att vi var som havet han och jag. Han var skummet och jag var djupet. Sen när jag kollade ner hade vi båda bruna skor. Det var sanden.

Pappa och jag möljde som två älgar i skogen i lördags.

En fin present fick jag av mig själv idag. Ett äpple. Jag fick den som tröst för att alla killar är dumma i huvudet.

I morse såg man minsann inte långt åt något håll från balkongen. Jag önskade lite att hela södermalm hade flytit iväg i massa moln och att när dimman lättade skulle vi vara i en drömvärld.

Nu drar jag till Malmö!
Tjing!